Under 1990-talet expanderade Stenungsund sitt inflytande genom att arrangera både landslagsläger och internationella landskamper. 1985 hade en landskamp mellan Sverige och Tyskland ägt rum i Sundahallen. Denna följdes upp av en ytterligare en landskamp 1991 mellan Sverige och Belgien.
På båda dessa arrangemang fanns Sveriges främsta bordtennis genom tiderna på plats i form av J-O Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren och Erik Lindh bland flera.
Stenungsunds IF inledde 1990-talet med blandade framgångar. Damlaget hade under säsongen 1989/1990 spelat i Division 1 södra men lyckades inte behålla sin plats. Spelarna Birgitta Tegnér, Pia Kalentun och Ulrika Andersson utgjorde stommen, men laget föll tillbaka till Division 2. Säsongen 1990/1991 fick damlaget tillökning av unga talanger som Gabriella Pettersson, värvad från Gilleby, och Catarina Nilsson.
Herrlaget spelade i Division 2 under samma period. Säsongen 1989/1990 präglades av ett intensivt bottenstrid, där laget med spelare som Torbjörn Olsson, Ola Högberg och nyförvärvet Ulf Johansson till slut säkrade kontraktet genom en viktig vårmatch. Farmarlaget, som spelade i Division 5, fungerade som en plattform för yngre spelare, inklusive Håkan Andreasson, Andreas Blom, Jan Tinnberg och Elvis Soploher. På SM samma år gick spelande tränaren Torbjörn Olsson in bland de 32 bästa i den 175 man starka herrklassen. Även Ola Högberg spelade SM.
Ungdomssidan såg en stor tillväxt under dessa år. Andreas Blom och Jörgen Sparredal, som kom från Skärhamn, började utmärka sig tidigt. Blom toppade distriktsrankingen i pojkar 15 och vann flera tävlingar, inklusive DM och Föreningsbankens Cup. Sparredal, å sin sida, visade stor potential i pojkar 13 med vinster i Nabo Cup och Föreningsbankens Cup. På DM 1990 tog Andreas Blom och Jörgen Sparredal hem flera medaljer, vilket underströk klubbens framgångar på ungdomssidan. Andreas Blom skulle så småningom spela elitserien med Falkenberg.
Ranking
På distriktsrankningen herrar var Torbjörn Olsson 2:a, Ola Högberg 3:a och Andreas Blom 5:a, Håkan Andreasson 9:a samt Joakim Johansson 10:a under hösten. I P15 toppade Stenungsund rakningen med 1:a Anderas Blom 2:a Jörgen Sparredal.
Åke Andreasson, som ordförande, betonade vikten av bredd och ungdomsutveckling i sina uttalanden. ”Vi behöver bygga från grunden. Ungdomarna är vår framtid,” sa han vid ett klubbmöte 1991.
1992 blev ett minnesvärt år för klubben. Svenska bordtennislandslaget valde Sundahallen som träningsplats inför både OS i Barcelona och senare VM i Göteborg 1993. Landskampen mot Belgien i november samma år drog en rekordpublik på 1 400 personer. Jean-Michel Saive ledde Belgien till seger med 4–1, men evenemanget blev en organisatorisk triumf för klubben. Leif Loket Olsson var Speaker. Spelarna var J-O, Jörgen och Erik Lindh. Evenemanget organiserades med hjälp av Ulrika Andersson, Åke Andreasson och Ulf Röös tillsammans med kommunens Christer Jonsson och detta Evenemang fick stor uppmärksamhet i nationell media.
I januari skriver ST tidningen i en intervju med Förbundskaptenen Anders Thunström: ”Vi har ett intensivt år med både EM och OS och det kommer att bli många träningsläger, vi får säkert anledning att återkomma”. ”en fin anläggning”, betygsätter Anders Thunström.
Herrlaget fortsatte kämpa i Division 3 med spelare som Åke Andreasson, Jörgen Sparredal, Ola Högberg och Håkan Andreasson. Under året kom även Mattias Nicklasson att spela ett par matcher. Jan Tinnberg var inte tillgänglig under delar av säsongen p.g.a. en jorden-runt resa. Laget undvek nedflyttning och kunde bygga vidare inför kommande säsonger. Samtidigt började unga spelare som Stefan Gustavsson ta sina första steg på tävlingsscenen.
Klubben arrangerade flera större tävlingar, såsom Hydro Cup och Neste Ungdomspool, som lockade många deltagare. Neste Ungdomspool 1993 noterade ett deltagarrekord, något som kopplades till det ökade intresset för bordtennis efter J-O Waldners OS-guld.
I mitten av decenniet ökade klubbens fokus på att utveckla ungdomsspelare. Under ledning av huvudtränaren Torbjörn Olsson startade man projektet ”Team SIAB”, som stöttades av lokala sponsorer som Per Jakobsson Bygg AB. Fem unga spelare, däribland Christian Johansson och Stefan Gustavsson från Stenungsund, fick möjlighet att delta i avancerad träning och tävla mot hårdare motstånd.
Resultaten av satsningen blev tydliga. Christian Johansson vann distriktsfinalen i Pingisiaden 1995, och både han och Stefan Gustavsson deltog i regions- och riksfinaler. Även damlaget växte med spelare som Linda Green och Anna Karlsson, vilka snabbt etablerade sig i tävlingsscenen. Green blev utsedd till ”bäst i väst” efter att ha vunnit flera turneringar, och Anna Karlsson dominerade ungdomsklasser med titlar i Pingisiaden och andra lokala tävlingar.
Herrlaget fortsatte spela i Division 3 men hade en utmanande tid. Säsongen 1996 lyckades man dock säkra fortsatt spel efter en viktig seger mot Istrums BTK.
Under 90-talet var Bingolotto en central och viktig för att få föreningarna att gå ihop – Stenungsunds Bordtennis var inget undantag. I föreningen var det Ove Gustafsson – pappa till Martin och Stefan – som förtjänstfullt höll i detta. Varje spelare fick två bingolotter per vecka.
1996 markerade en stor förändring för klubben när bordtennissektionen bröt sig ur Stenungsunds IF och bildade Stenungsunds Bordtennisförening (BTF). Detta gjordes för att kunna fokusera på bordtennisen och få större kontroll över ekonomin. Rolf Johansson blev föreningens första ordförande, och Torbjörn Olsson fortsatte som huvudtränare.
”Det här är ett naturligt steg för oss att utvecklas som förening,” kommenterade Rolf Johansson. Nya sponsorer som Hydro Plast och Neste Oxo bidrog till att säkra den ekonomiska basen.
Trots stor aktivitet i början av 90-talet började klubben sakta tappa fart under mitten av årtiondet. Ett avgörande ögonblick kom 1996-97 då klubben stod inför ett kval för att hålla sig kvar i division 3. I en dramatisk match lyckades Stenungsund besegra Falkenbergs farmarlag samt Mariestad, som tagit in flera division 1-spelare, för att garantera deras plats i division 3. Bland de motståndare som mötte Stenungsund fanns Magnus Söderlund, en av de mer profilerade spelarna vid den tiden.
Under de sista åren av decenniet fortsatte ett gäng ungdomar att visa framfötterna. Anna Karlsson blev en ledande spelare i flickklasserna och tog flera titlar i både distrikts- och nationella tävlingar. Damlaget, som bestod av mycket unga spelare, tävlade i Division 3 och visade lovande resultat.
Christian Johansson och Stefan Gustavsson fortsatte att dominera i pojkklasserna.
Inför säsongen 1997–1998 drabbades Stenungsunds Bordtennisförening av en avgörande konflikt. En schism mellan huvudtränaren Torbjörn Olsson och ordföranden Rolf Johansson skapade en djup splittring i klubben. Detta ledde till att Torbjörn valde att lämna föreningen för att ansluta sig till Svanesunds GIF, och nästan hela spelartruppen följde med honom. På herrsidan återstod endast Jan Tinnberg, medan ungdomsspelarna Mikael Thor och Christian Johansson var de få som stannade kvar. Damsidan höll ihop med ett lag bestående av Monica Göransson, Marianne Göransson, Anna Karlsson, Helena Sparredal och Linnea Olausson.
Jan Tinnberg, som nu var bosatt i Göteborg, tog på sig ansvaret att hålla i träningar för de få spelare som fortfarande var aktiva. Trots hans insatser var situationen svår, och klubben tappade gradvis sin verksamhet.
1998 kom den slutgiltiga vändpunkten när Stenungsunds Bordtennisförening formellt lades ner. Under de första åren efter nedläggningen fanns bordtennis kvar i Stenungsund enbart genom idrottsskolan, som blev en sista bastion för sporten i området.
Två eldsjälar, Bengt Johansson och Göran Johansson, fortsatte oförtröttligt att kämpa för bordtennisen. Bengt, som hade varit engagerad i idrottsskolan i över 25 år, blev en symbol för sporten och dess arv i Stenungsund. Även om klubbens dagar var över, levde passionen för bordtennis kvar genom deras arbete, vilket lade grunden för framtida generationer att återuppliva sporten.
I Svanesund spelade vid denna tidpunkt en medelmåttig 14-årig kille vid namn Simon Eriksson (numera Ebeling). Han fick möjligheten att både träna med och lära känna dom nya stenungsundsspelarna som var Elvis Soploher, Håkan Andreasson, Ola Högberg, Bröderna Martin och Stefan Gustafsson, Oskar Josefsson och dom stora ungdomstalangerna Nicklas Sörfjäll och Johannes Blom (yngre bror till Andreas) båda med SM-vinster och SM-finaler i bagaget. Simon med sin familj flyttade sedan till Stenungund året 1999 och eftersom Bordtennisklubben i Stenungsund nu var nedlagd så fick Simons bordtenniskarriär ett oförlöst slut, men Simon kom 25 år senare att spela en viktig roll för klubben.
Tjäna pengar till föreningen
